Would you hold my hand, if I saw you in heaven?

Sitter och lyssnar på låten Hallelujah, man blir ju gråtfärdig. Eller ja, jag har redan gråtit en skvätt. Det är så många tankar som kommer upp. Självklart är det ju bara sorgliga tankar. Och som dom flesta gångerna dyker Jesper upp (För er som inte vet är Jesper min bror som dog för några år sen) och jag blir alltid lika ledsen och arg. Varför skulle det just hända honom och varför gjorde ingen nått? Okej, det fanns dom som gjorde saker men inte tillräckligt!

Jag tänker jämt på hur kul vi kunde ha haft nu, nu när jag är äldre och sådär. Jag är liksom inte den där lilla tjejen som skulle visa att jag hade lärt mig göra fart på gungan eller den som satt bakom soffan och fnittrade medans han "letade" efter en. (Det var ju inte alls svårt att hitta mig liksom, hördes ganska tydligt). Nu kanske vi kunde ha umgåtts lite mer än vad vi gjorde när han levde. Liksom haft mer seriösa samtal osv. Och så skulle han ha träffat Walle. Dom gånger han har "träffat" Walle är när vi står vid gravstenen, kanske inte något att hurra för precis.

Jesper dog när han var 22 år gammal, skulle fylla 23 två dagar senare. Det är ingen ålder! Blir så arg. Det är så himla orättvist. Det kan nog inte gå en enda dag utan att jag tänker på honom. Och så fort man hör No women no cry (som var hans favoritlåt) och Tears in heaven som spelades på hans begravning dyker tankarna upp.

Det här inlägget skulle kunna blir flera sidor långt men jag tror ingen orkar läsa allt då. Det finns så mycket tankar. Men skönt att skriva av sig lite grann bara. Det gick åt några tårar bara. Men det är skönt att gråta ut.


Men jag saknar dig, Jeppe.









RSS 2.0