I can't control my hope, I can't control my dreams, I can't eat, I can't sleep, I can't do anything.

Dags att göra det som mina vänner sagt i hundra år.
Nu skiter vi i det här och går vidare. Jag måste. Annars sprängs jag.

sinnen.

vill bara sniffa sönder dig.

glad to hear your voice but your voice has turned ice cold. leaving loads of messages, leaving you notes on your locked up door and your shut off phone. it was that very moment that I made up my mind. there's no longer no use for me to try.

10 orsaker att hata dig:
 
ett. För att du inte vill vara min. 
 
två. För att du inte vill vara min. 
 
tre. För att du inte vill vara min. 
 
fyra. För att du inte vill vara min. 
 
fem: För att du inte vill vara min. 
 
sex. För att du inte vill vara min. 
 
sju. För att du inte vill vara min. 
 
åtta. För att du inte vill vara min. 
 
nio. För att du inte vill vara min. 
 
tio. För att jag vill vara din.
 
 
(sanning från michaela forni)

samma nätter väntar alla

varför kan ingenting bara bli som jag vill någon gång?
 
 
 
 

det där som kallas livet tror jag.

Lyssnar på låtarna från Jespers begravning och andra typiska gråtlåtar. Ligger och tycker synd om mig själv. Undrar varför jag alltid ska välja det komplicerade före det enkla. Varför vill man alltid ha det man inte kan få? 
 
Ska man lyssna på sitt hjärta eller sin hjärna? dom säger ju två helt olika saker. 
 
Jag hatar facebook. Har kommit fram till att det nästan gör mig mer deprimerad än glad. Nästan. 
 
 
 
(och nej, jag är inte längre iskall, det var skönt så länge det varade)

o.r.k.a.r i.n.t.e m.e.r

det här måste få ett slut.

kallt hjärta.

Min önskan har gått i uppfyllelse. Jag känner inget längre. Eller, jag känner bara när jag vill känna. Kanske har jag hittat någon slags off-knapp på mina känslor. Jag har kontrollen nu. Jag vill i alla fall tro att jag har kontroll. Mitt hjärta känns iskallt och det låter så hemskt. Men fy fan så skönt det är.
 
 
 
vi får se hur länge jag tycker det är skönt.

nu kan du få mig så lätt.

Livet är fan bra konstigt. Ibland känns det så fint i lilla hjärtat och i nästa stund känns det lite som i den här videon. Känslorna svänger rejält just nu. Jag är bäst på att tro det värsta om folk, och så kommer det ett fint litet sms med förklaring till allt. Så känner man sig dum igen.

 

Minns inte när mitt hjärta slog normalt senast. Eller jo, kanske. Men jag tror jag gillar när det känns som att hjärtat ska sprängas i vilken sekund som helst. Fast det skulle vara skönt om det kunde börja slå i normal takt, bara för en stund.


när hjärtat inte längre vill vara med.

Är trött på den här ångesten och det ständiga trycket över bröstet. Det går liksom inte mer.

två anteckningar från mobilen.


om du är bränd och rädd, lägg av med det.

lättare sagt än gjort tror jag.

mänsklig värme.

vi vaknar upp från obefintlig sömn och han kramar om mig när jag vilar huvudet på hans bröstkorg. hör hjärtslag men är inte den som räknar längre utan bara konstaterar att han antingen har tidernas snabbaste vilopuls eller att jag har rubbat den. han citerar markus krunegård och sedan lyssnar vi på musik i sängen och vägrar vakna upp till verkligheten igen för att vi har påbörjat något som kan ta slut när som helst, imorgon eller aldrig och vågar inte riskera att rasera redan nu.

snälla krossa inte det här. krossa inte mig.

 

 

(träffsäker text härifrån)


tomma skal som suktar efter innehåll, fyller alla dansgolv, stryker längs varje vägg. går ensam hem igen.

har aldrig känt ett hjärta slå så kraftigt och snabbt som den dagen.

ett hjärta som inte är mitt. långt ifrån mitt.


.

varför fortsätter man när man egentligen borde sluta?

the sunlight hits the ground again, I do my best to walk but then again I crash, I fall I lose it all.

förvirrande.

skrivet av michaela forni.

Jag har kommit till den punkt att jag nog måste hissa upp muren igen. Det går inte mer. Det är för mycket på för kort tid. Kärlek gör för ont. Jag vill säga någonting annat, men jag kan inte. Och jag kommer inte kunna säga något annat om den förrän jag faller dit igen, för vi vet alla att det kommer jag. Om jag träffar någon jag gillar glömmer jag allt jag någonsin tänkt så river jag muren sakta och osäkert. För att sedan efter en tid behöva bygga upp den igen. Samma visa, gång på gång. Samma smärta, gång på gång.


Utmattande, är det.


För kropp och själ. Denna ständiga uppbyggnad av sig själv, brytas ner och byggas upp, fan jag pallar den inte. Jag vet att det inte kommer bli så, jag är för känslig, men hade jag fått välja hade jag varit själv i flera år och sen... när jag är helt och hållen mogen för det... träffat någon jag kan leva med. På riktigt. Utan drama och osäkerhet.


Så många som vill vara med någon och så jag som helst av allt vill vara själv, men ska envisas med att kasta mig in i saker. Livet är ironiskt, förjävligt och underbart.


Bara att leva med det.


Allt blir så mycket lättare med den där muren uppe. Så mycket mer okomplicerat och framför allt, framför allt... mycket mindre läskigt. Att visa vem man är, det är det läskigaste som finns. Skönare att skita i det och bara vara skön.

 

 

(härifrån!)

när rätt blir fel

vi bor i samma stad men har olika dialekter. om någon hade bett mig beskriva den perfekta människan innan jag träffade dig så hade jag beskrivit dig i minsta detalj utan att veta om det.

men nu vet jag vem du är, vart du bor och att du citerar jönssonligan när du är full och vi kan aldrig bli vad vi borde för livet är bara inte så bra och vi är inte sådana som i slutet får varandra.

ska inte inte inte låta det här äta upp mig.

 

(text från den här fina bloggen)


please please please, let me get what I want this time.

(gammal bild)

Förstår ni hur skönt det skulle vara att inte känna något? Att vara en känslolös människa. Är trött på att tänkatänkatänkatänka och överanalysera precis allting. Jag kommer ändå aldrig fram till något vettigt och jag förstår ändå inte vad ditt syfte var.

nu kan du få mig så lätt.

fuck off.

det där livet.

Nervositet och ångest är ingen bra kombination. Men man ska ju göra sånt man egentligen inte vågar. Eller hur?

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0